Känsla
Igår kväll va jag på ett föredrag om hur det är att leva med nån med handikapp.
Det va ur ett syskons perspektiv o ur en förälders perspektiv.
Det va hur intressant som helst att få höra hur det är för ett syskon till nån med
autism, o hur det är att vara förälder till ett barn med autism.
Få höra hur andra har det o upplever det.
Den personen dom pratade om va mer gravt än Sebbe, men det va samma känslor
som den mamman hade som jag ibland har.
Jag va tårögd flera gånger, för att det va så rätt hur hon känner o har känt som jag oxå gör
ibland. Det kom många känslor i mej som jag inte visste jag hade.
Konstigt det där att man inte känner vissa känslor för äns man hör nån annan som har dessa känslor.
Då dyker dom bara upp i en utan att man ens visste om att dom fanns.
Sen även det här att man som förälder många gånger känner sej ensam fast igentligen inte är det.
Ibland i min ensamhet kan jag känna mej ensamast på jorden om det vår familj går igenom.
Jag vet ju naturligtvis att vi inte är det, men ändå känner man så ibland.
Fast jag tror att så känner nog alla föräldrar vare sej man har barn med handikapp eller inte.
Nä för mej va gårdagskvällen en upplevelse som kändes udda men ändå bra på många olika sätt.
På slutet av föredraget hände något konstigt i mej.
Jag bestämde mej för att gå fram till mamman som hade en del av föredraget o tacka.
På vägen fram tänkte jag ut vad jag skulle säga till henne.
Jag tänkte säga: Tack så mycket för detta föredrag, det har gett mej så otroligt mycket. Jag har
oxå en som med autism inte lika grov som din, men jag känner igen känslor som man har som förälder.
Tack för att du har visat att jag inte är ensam. tack så hemskt mycke.
Men när jag kom fram till henne så kom bara ordet tack ur min mun, sen kom en drös med tårar o jag kunde inte säga mer. Hon gav mej en kram o sa till mej att jag vet att det är jobbigt. Jag fick bara fram att jag oxå har en son med autism.
Sen fortsatte tårarna att bara komma. Hon gav mej sitt visitkort o sa att jag kunde ringa när jag ville.
När jag va på väg hem kände jag mej dum på något sätt, men några jag har pratat med säger att jag va inte dum.
utan att det va nog något hon tyckte va fint.
ja det kanske är så men det kändes konstigt på något sätt.
Många känslor o tankar har dykt upp i mitt huve efter gårdagen, men nu känns det skönt på något sätt.
Det va ur ett syskons perspektiv o ur en förälders perspektiv.
Det va hur intressant som helst att få höra hur det är för ett syskon till nån med
autism, o hur det är att vara förälder till ett barn med autism.
Få höra hur andra har det o upplever det.
Den personen dom pratade om va mer gravt än Sebbe, men det va samma känslor
som den mamman hade som jag ibland har.
Jag va tårögd flera gånger, för att det va så rätt hur hon känner o har känt som jag oxå gör
ibland. Det kom många känslor i mej som jag inte visste jag hade.
Konstigt det där att man inte känner vissa känslor för äns man hör nån annan som har dessa känslor.
Då dyker dom bara upp i en utan att man ens visste om att dom fanns.
Sen även det här att man som förälder många gånger känner sej ensam fast igentligen inte är det.
Ibland i min ensamhet kan jag känna mej ensamast på jorden om det vår familj går igenom.
Jag vet ju naturligtvis att vi inte är det, men ändå känner man så ibland.
Fast jag tror att så känner nog alla föräldrar vare sej man har barn med handikapp eller inte.
Nä för mej va gårdagskvällen en upplevelse som kändes udda men ändå bra på många olika sätt.
På slutet av föredraget hände något konstigt i mej.
Jag bestämde mej för att gå fram till mamman som hade en del av föredraget o tacka.
På vägen fram tänkte jag ut vad jag skulle säga till henne.
Jag tänkte säga: Tack så mycket för detta föredrag, det har gett mej så otroligt mycket. Jag har
oxå en som med autism inte lika grov som din, men jag känner igen känslor som man har som förälder.
Tack för att du har visat att jag inte är ensam. tack så hemskt mycke.
Men när jag kom fram till henne så kom bara ordet tack ur min mun, sen kom en drös med tårar o jag kunde inte säga mer. Hon gav mej en kram o sa till mej att jag vet att det är jobbigt. Jag fick bara fram att jag oxå har en son med autism.
Sen fortsatte tårarna att bara komma. Hon gav mej sitt visitkort o sa att jag kunde ringa när jag ville.
När jag va på väg hem kände jag mej dum på något sätt, men några jag har pratat med säger att jag va inte dum.
utan att det va nog något hon tyckte va fint.
ja det kanske är så men det kändes konstigt på något sätt.
Många känslor o tankar har dykt upp i mitt huve efter gårdagen, men nu känns det skönt på något sätt.
Sen vill jag även säga att den 2 april är autismensdag. det är häftigt tycker jag.
Om det är någon som läser detta o känner sig ensam i detta att vara förälder till barn med handikapp.
Så vill jag bara säga: Ni är inte ensam, ialla fall finns jag oxå...
2 April
Om det är någon som läser detta o känner sig ensam i detta att vara förälder till barn med handikapp.
Så vill jag bara säga: Ni är inte ensam, ialla fall finns jag oxå...
2 April
Kommentarer
Trackback
