Tänk....
Ja just det, vad tiden flyger iväg...
Det känns som nyss min lilla kille kom. Som jag såg han för första gången.
När han va liten o satt på golvet o va nöjd med kastruller.
Tyvär har jag inga kort på datorn från den tiden.
Han va ialla fall hur söt som helst, han skrattade på så sätt att man skrattade själv.
Tänk när han började dagis, o man skulle lämna han för första gången.
Det va inte kul.
Sen när vi flyttade o han började på det dagis han går på nu.
En helt annan upplevelse, det funkade hur bra som helst.
Va kul det va första gången han gick, vad glad han va då.
Han hade vela så länge att kunna gå, men när han fick hjälp o kunde gå.
Ja jag blir tårögd bara jag tänker på det. Han va så glad, o i mitt hjärta lös det...
Sen alla olycker som har varit, vad ledsen o orolig man har varit.
Ja det går fort, tiden alltså.
Tänk nu har han blivit 6år o ska börja skolan.
Han ska ut på nya upptåg, lära sej nya saker o säkert kommer det att hända olycker.
Fast som mamma vill man helst vaddera dom små liven, så dom aldrig blir ledsen eller sårad.
Men tyvär går ju inte det, så det är väl bara att finnas i bakgrunden o vara ett så bra stöd o bollplank
man kan vara.
Ja som sagt min lilla kille har blivit stora killen som ska börja skolan.
Det är konstigt, man tittar på honom o ser min lilla kille. Men det är ingen liten kille
där längre det är en glad o sprallig 6åring.
Det är nog fler mammor o pappor som känner igen sej.
Jag tror nånstans att hur gamal barnen blir så ser man det lilla barnet ändå.
I en förälders ögon kommer nog barnen att vara liten hur stor dom än är.
Det konstigaste är att hur gamla än barnen blir så blir inte vi föräldrar någe äldre än 25..
Haha håller ni inte med???
Nä skämt o sido.....Det går för fort.
Det är bara o inse min son är inte liten kille längre, han är en glad o sprallig 6åring.
Jag älskar dej mitt hjärta...
Det känns som nyss min lilla kille kom. Som jag såg han för första gången.
När han va liten o satt på golvet o va nöjd med kastruller.
Tyvär har jag inga kort på datorn från den tiden.
Han va ialla fall hur söt som helst, han skrattade på så sätt att man skrattade själv.
Tänk när han började dagis, o man skulle lämna han för första gången.
Det va inte kul.
Sen när vi flyttade o han började på det dagis han går på nu.
En helt annan upplevelse, det funkade hur bra som helst.
Va kul det va första gången han gick, vad glad han va då.
Han hade vela så länge att kunna gå, men när han fick hjälp o kunde gå.
Ja jag blir tårögd bara jag tänker på det. Han va så glad, o i mitt hjärta lös det...
Sen alla olycker som har varit, vad ledsen o orolig man har varit.
Ja det går fort, tiden alltså.
Tänk nu har han blivit 6år o ska börja skolan.
Han ska ut på nya upptåg, lära sej nya saker o säkert kommer det att hända olycker.
Fast som mamma vill man helst vaddera dom små liven, så dom aldrig blir ledsen eller sårad.
Men tyvär går ju inte det, så det är väl bara att finnas i bakgrunden o vara ett så bra stöd o bollplank
man kan vara.
Ja som sagt min lilla kille har blivit stora killen som ska börja skolan.
Det är konstigt, man tittar på honom o ser min lilla kille. Men det är ingen liten kille
där längre det är en glad o sprallig 6åring.
Det är nog fler mammor o pappor som känner igen sej.
Jag tror nånstans att hur gamal barnen blir så ser man det lilla barnet ändå.
I en förälders ögon kommer nog barnen att vara liten hur stor dom än är.
Det konstigaste är att hur gamla än barnen blir så blir inte vi föräldrar någe äldre än 25..
Haha håller ni inte med???
Nä skämt o sido.....Det går för fort.
Det är bara o inse min son är inte liten kille längre, han är en glad o sprallig 6åring.
Jag älskar dej mitt hjärta...
Kommentarer
Trackback
